Nu har det regnat klart. Jag stängde lägenheten bakom mig och gick upp på kullen där det är utsikt över hela Vasastan, satte mig på en blöt grön bänk med musik i öronen och tänkte att ja, där flyger svalan, den är fri. Fri som en fågel, inga bekymmer. Poesi tänkte jag. Vad mycket hjärtekrossande poesi man kan skriva här uppe. Om man är på det humöret.
Såg ett plan flyga. Flying solo. Skriva en låt?
Irriterade mig på det höga stängslet med taggtråd högst upp som förstörde min sikt. En fånig dikt om att känna sig fångad kom i mina tankar men försvann lika snabbt.
Jag gick uppfriskad hem igen och nu sitter jag på balkongen där regnet nyss har fallit. Det skulle man också kunna göra en sorglig dikt om. Att jag torkar tårarna som snart droppar från räcket brevid mig.
Men så dramatisk är inte jag, nej nej, inte jag!