Hjärtskärande föreställning

Jag tror min nya favoritdag är söndag. Mina söndagar är alltid så soliga, glada och mysiga. Kanske med en uns av huvudvärk i bakgrunden beroende på lördagnattens stupidity. Men det gör inget, för man får och kan ligga i sängen hela dagen. Men igår blev det bland annat en matiné av Alice in Wonderland. Jag upplevde även en mycket sorglig händelse under föreställningen.
Efter 20 min in i filmen börjar en man att snarka riktigt högljutt. Hela salongen fnissade, jag med. Mest irriterad, vände mig om och blängde runt i den halvfulla salongen.
Och där satt han, snarkkungen, en rad ovanför med sin 8-åriga son med bruna ögon, Som dock verkade helt oberörd, kanske van. Kanske bara ett barn förtollad av filmen.

Jag smög fram till dem och sträckte fram min hand för att väcka mannen, som luktade gammal sprit. "Nej, vänta, vad gör du?" utbrister pojken beskyddande. Jag fick en konstig och obehaglig känsla inom mig. "Din pappa snarkar, jag tänkte väcka honom".
Mannen vaknar långsamt upp, höjer handen och mimar ett Förlåt. Jag ler ansträngt och går tillbaka till min plats. Nöjd, men förblir okoncentrerad på filmen. Stackars pojke. Sonen till en alkoholist?
5 minuter senare har mannen somnat om och snarkar bullrigt igen. Några i publiken fnissar. Åt vad fan då, tänker jag. Snarkandet tystnar efter ett tag och jag glömmer händelsen men vänder mig om när det börjar röra sig från deras plats i mörkret. Jag ser då att mannen och pojken har rest sig för att lämna föreställnigen och gå hem. Pojken vill se klart, går lydigt upp för trappan men kan inte slita blicken från de färgglada djuren på duken. Några bakom suckar samtidigt som jag, "Stackars pojke".
Jag ville springa ut och be om att få vara barnvakt till filmens slut. Men jag gjorde inte det.
Hoppas de får hjälp någonstans ifrån. Var stark!!